BlandatPosted by Jenny Walker 2010-07-19 14:22:57Vården. Vården. Vården. Outtömligt ämne. Jag är socialist så jag ser
hellre satsningar på förbättringar inom den offentliga sektorn, än
privata lösningar. Så nej, jag kommer inte gå till nån privat
mottagning. Gött, då har vi rett ut det.
Jag har sprungit hos läkarn sen barnsben. Inga allvarliga grejer. Jag
föddes med kraftigt nedsatt syn på vänsterögat. Det blev lappträning och
linser (urk, såna hårda som kokades på spisen!) och sen kom hudproblem
och örongrejs. Ja, en hel del ärenden har det blivit. Men en sak är
säker: Det var bättre förr. Och det var inte enbart för att jag alltid
fick en mjukglass av mamma när vi var klara.
Jag flyttade till Göteborg för elva år sen. Kontakten med
vårdcentralerna har varit katastrofal ända från början, oavsett
stadsdel. Det som fascinerar mig mest, är att man inte kan boka upp ett
besök längre fram i tiden. Om man har nån liten åkomma som man vill
diskutera djupare med en läkare, borde man med fördel kunna boka upp en
tid tre veckor senare, tänker man. Man tycker att det vore logiskt att
de VILL att man bokar så långt fram i tiden som möjligt. Så slipper de
stressa. Så kan akuta ärenden gå före.
Men neeej, det går inte. Man måste ringa måndag morgon klockan åtta
prick – annars är det kört för resten av veckan. "Återkom på måndag
morgon klockan åtta", säger sköterskan om man ringer på en tisdag. I dag
ringde jag, måndag morgon prick klockan åtta. Mitt ärende var alltifrån
akut. Det var en grej jag skulle följa upp. Jag tänker mig att de borde
ha fullt upp. Nope, jag fick en tid två timmar senare. Och när jag väl
var på plats, satt där en sönderstressad läkare, som jag aldrig sett
förr, och panikläste mina journaler medan jag tittade på.
Jag tog blodprover i vintras. Det visade sig att det var en grej som
borde behandlas. Så jag kom tillbaka i maj och trodde jag skulle få en
uppföljning. Nej, de tog samma prover en gång till. Ny läkare så klart.
Jag fick ett brev hem där det stod att jag skulle kontakta Vårdcentralen
för uppföljning. I dag gick jag dit. Och en ny läkare tog samma prover
en gång till. I don´t get it! Är de dumma i huvet? Kan de inte läsa
innantill? Eller är det ett stooort systemfel nånstans?
Jag vill bara gråta och slå en kudde gul och blå. Snälla, ge
mig en läkare som är min personliga läkare! Var det inte husläkarreform
för några år sen? Ja, jag har då rakt inte märkt av den. Och märk väl:
Detta var bara ett exempel. Jag har många års erfarenhet av
specialistvården också. Huga!
När jag var liten ringde man till Tant Doktorn. Man fick en tid några
veckor senare. Tant Doktorn hade förberett sig genom att läsa ens
journaler. Man fick behandling och efter en tid fick man träffa samma
Tant Doktor igen. Ack, svunna tider. Och ack, färdiggnällt för den här
gången.
BlandatPosted by Jenny Walker 2010-06-19 12:10:07Jag var elva år när jag upptäckte Pet Shop Boys. Musiken hade just blivit ett stort intresse och jag tittade på alla popprogram och lyssnade på Tracks tills öronen blödde. Jag blev förälskad i sångaren, Neil Tennant. När jag var runt 13-14 var det blodigt allvar. Jag skulle bli musikjournalist och intervjua honom och jag skulle förföra honom, trots att jag innerst inne förstod att han var gay.
Han var min idol. Övermänsklig. Precis som alla kändisar av rang: James Dean. Marilyn Monroe. John Lennon. Morrissey. Alla bär de ett skimmer av mystik omkring sig och fansen sätter upp deras bilder på väggen, som de vore ikoner. Jag gjorde det också, så klart. Pet Shop Boys-affischerna tapetserade mitt rum. Neil var Gud.
Jag såg inte min första Pet Shop Boys-konsert förrän jag var 23. Och när han stod där på scenen, bara några meter framför mig, tänkte jag att "men vänta nu här, han är ju faktiskt bara en helt vanlig människa". Det var som att jag blev vuxen, precis i det ögonblicket. Vuxna människor har inte idoler.
Men den mognaden besitter visst inte alla. I dag ska ju den där välkända bratbruden från Ekerö ingå äktenskap. Utan att på något sätt förtjänat det, lever hon på miljonbidrag från staten, enbart för att hon är född i rätt familj. Överklassen, som vanligtvis är föraktad av vanligt folk, beundras av media och flaggviftande rosenkindade barn. Kungligheter, som genom historien krigat och förtryckt, låtit fattiga arbetare bygga slott och paviljonger, bärs nu omkring på sammetskuddar. I Sverige. 2010.
Det fjäskas från alla håll. Politiker sträcker fram en darrande hand, bockar och niger. Journalister tilltalar högtidligt kungahuset, som om de skulle gå sönder om man råkade säga "du". Vi visar vördnad. Vi vill inte göra bort oss. Kronprinsessan skall behandlas kungligt. Hon har blått blod och är därför ingen vanlig människa. Men hör och häpna: Även Hennes Kunglig Höghet Victoria, Sveriges Kronprinsessa och Hertiginna av Västergötland, skiter som alla andra.
Och det gjorde Jesus också. Och Gandhi. Och Moder Teresa. Och Mao. Och Hitler. Och Carola. Kanske de även drar en handtralla nån gång ibland. Kanske har dålig andedräkt på morgonen. Äter en leverpastejmacka. Kollar på Oprah. (Ja, kanske inte Jesus och Gandhi men ni fattar poängen.) När kronprinsessan Victoria står där i kyrkan (visste ni förresten att kungahuset MÅSTE vara medlemmar i kyrkan?) är hon inte mer värd än Sonja och Börje i Tomelilla. Hon är bara en vanlig homo sapiens, bland sex miljarder andra homo sapiens.
Varför hyllar vi en brat från Ekerö? Varför firar vi denna kunglighet, som symboliserar tusentals år av diktatur, utsugning och fattigdom? Varför visar vi vördnad inför en person som inte gjort ett jävla skit för oss, som ärvt sina miljoner, slott och juveler, och vars enda uppgift i tillvaron är att klippa band och vinka från hästdroskor?
Jag dyrkar hellre Neil Tennant. Han har i alla fall skrivit bra poplåtar. Alltid något.
PolitikPosted by Jenny Walker 2010-03-15 14:42:26Att få en andra chans (eller kanske en enda chans?) att läsa upp betyg eller skaffa sig gymnasiekompetens, borde va en självklarhet i ett solidariskt samhälle. Sossarna minskade dock möjligheten att höja enskilda betyg och nu drar den borgerliga regeringen åt svångremmen ytterligare, genom att göra det svårare för Komvux-elever att komma in på högskolan. Argumentet: "Det ska löna sig att anstränga sig i gymnasieskolan!".
Borgarna kräver i vanlig ordning att högpresterande individer i samhället ska premieras. Visst, för all del: Jag har inget emot att folk pluggar hårt, skaffar sig utbildning och på så sätt belönas med hög lön. Klart man måste kunna välja vilken väg man vill i livet och få lön för utfört arbete. Men det ska gälla både 16-åringar och 26-åringar!
Är man 16 år, begåvad, mår väl och anstränger sig, kan man få höga betyg, välja yrke och högskoleutbildning. Låter jättebra. Så långt är vi överens. Men om man inte är fullt så högpresterande men ändå anstränger sig utan att nå toppbetyg, är chansen förbi. Om man mår skit eller på annat sätt inte har möjlighet att prestera under gymnasietiden, är chansen förbi. Om man drabbas av arbetslöshet och vill skola om sig, är chansen förbi. Ja, det ska helt enkelt bli stört omöjlig att påverka sitt liv om man inte valde rätt som tonåring. Eller ens hade möjlighet just då.
Jag tycker det rimmar ganska illa med borgarnas ständiga floskler om att man måste ta ansvar, anpassa sig efter arbetsmarknaden, utbilda sig, skola om sig, flytta dit jobben finns etc. Hur går det ihop med att begränsa möjligheten att göra nya val och ta ansvar? Hur ska man kunna ta ansvar om man inte ens får möjlighet att studera? Hur ska en arbetslös SAAB-arbetare kunna skola om sig om...ja, det inte går att skola om sig?
Argumentet är att SAAB-arbetaren konkurrererar med gymnasieeleverna. Och det är alltså orättvist. Så låt säga att man valde industriteknisk utbildning på gymnasiet, monterar bilar i flera år men blir arbetslös. Tåget har då gått. Man läser upp betyg på Komvux men har dålig chans att kvoteras in på högskolan. Och så sitter man där med a-kassa och samtidigt skallar ropen från regeringen: Ryck upp dig, ta ansvar, utbilda dig, skaffa jobb! Huh?
Det är tydligen skillnad på "ansträngning" och "ansträngning". Två personer anstränger sig exakt lika mycket. Den ena får högre betyg än den andra, eftersom förutsättningarna är olika. Den andre anses inte ha ansträngt sig tillräckligt och får därför ingen andra chans. Utslagen. Hej då. Tävlingen är över och livet är utstakat vid 20 års ålder.
http://sydsvenskan.se/sverige/article637812/Svarare-komma-in-pa-hogskolan-via-komvux.html
GenusPosted by Jenny Walker 2010-03-08 13:22:00I dag är det Internationella Kvinnodagen. Förr gick jag ut och demonstrerade. Jag högg på varje demonstrationståg som arrangerades på vänsterflanken i Göteborg men tröttnade efter ett par år av slentrianmarscherande upp och ner för Avenyn. Till slut flöt allt ihop till en allmänvänster åsiktsgegga. Det förlorade sin styrka.
I dag sitter jag i stället hemma och tänker på helgen som varit. I fredags var jag ute på synthklubb med några vänner. På lördagen spelade jag bowling med samma gäng. Det som präglar många av mina utekvällar är mitt dåliga självförtroende. Jag jämför mig med andra kvinnor och tycker att jag inte räcker till, att jag inte är lika vacker och sexig. Och på bowlingen kan jag heller inte prestera, eftersom sportsliga aktiviteter inte riktigt är det som tjejer uppmuntras att ägna sig åt. Och det är här jag anser att vi hittar kärnan i den feministiska kampen.
Kvinnor kan kämpa för lika löner men kommer ändå alltid att bli bedömda efter sitt utseende och anses vara mindre begåvade. Män kan komma dragande med bortförklaringar om att de faktiskt måste raka sig varje dag och bygga muskler för att duga. Jag hävdar att det är en piss i havet i jämförelse med vad kvinnor måste utstå. Vi rakar i princip hela kroppen, annars uppfattas vi som "äckliga". Vi plockar ögonbryn och sminkar oss, eftersom kvinnor ska ha jämn hy, långa ögonfransar och smala bryn. Det är kvinnligt. Vi förväntas ha sexuellt utmanande kläder och en förförisk attityd. I största allmänhet betraktas vi som objekt.
Du kanske tycker jag överdriver? Men se dig omkring. Kvinnor och män agerar oftast extremt olika. Kroppshållning, rörelsemönster, graden av utmanande kläder, manipulering av utseende (dvs smink etc) och förmågan att ta plats och göra sin röst hörd. Och framför allt bli tagna på allvar. Vad är intelligens till exempel? Känna till musikhistoriens bästa plattor? Dricka en mustig porter i stället för ett glas rött? Dra ironiska skämt som kräver de "rätta" preferenserna? Eller att lyckas slå en strike i bowling?
Jag har försökt passa in bland grabbarna i hela mitt liv. Skaffat mig intressen som musik, skrattat åt Family Guy och jag uppskattar för all del porter. Men när jag sitter där på synthklubben med min svarta eyeliner och mörkröda läppstift, är jag djupt bitter. Jag är gift och älskar min man. Ändå finns konkurrensen ständigt i bakhuvudet. Räcker jag till? Är jag tillräckligt snygg? Skrattar folk bakom min rygg? Har jag lagt på kajalen rätt? Och jag är gruvligt avundsjuk på männen. De sitter där med sina byxor och sin skjorta. Pratar och skojar. Behöver inte bättra på läppstiftet. Behöver inte sitta med benen i kors och få till rätta posen.
2010. Kvinnodagen. Ännu en dag i ojämlikhetens tecken. Kvinnomisshandel. Olika löner. Skeva maktförhållanden. Patriarkat. Allt grundat i att kvinnor anses vara mindre värda. Mindre intelligenta. Vackra. Behagliga.
DagbokPosted by Jenny Walker 2010-03-05 19:30:33Några saker som jag gillar: Min lilla lägenhet i Biskopsgården. Mina fina vänner. Mina snajdiga katter. Och min kära man.
PolitikPosted by Jenny Walker 2010-02-02 23:30:11Hur diskuterar man politik med sina borgerliga vänner? Ja, jag vetifan. Det är tungt. Man tycker om dem och samtidigt hatar man det de står för. Hatar? Är inte det är starkt ord? Tjaa...vad ska man annars kalla de känslor man har för en politik som förtrycker andra människor?
Politik är inget ytligt kuckelurande på en fikarast. Det är gravallvarligt. Det är liv eller död. Dramatiskt? Ja, men det är sant. Nazisterna dödade miljoner människor. Kommunisterna också. Och fortfarande dödas folk för sina vänsteråsikter, högeråsikter, hudfärg, sexuella läggning, sin päls, sitt kött, på bomullsodlingar, i demonstrationståg och miljökatastrofer.
Allt är politik. Om någon jag känner stödjer dessa former av lidande – kan jag älska den då? Och var drar man gränsen? Om någon dödar en annan människa, har jag rätt att hata den då? Om någon kör bil som i förlängningen dödar andra människor, får jag hata den då? Hur mycket ansvar har var och en på den här jorden för andra människors lidande? Är allt systemets fel? Och vem upprätthåller i så fall systemet?
Det är inte helt enkelt att dra en gräns, särskilt inte i ett civiliserat samhälle där alla bär kostym och skakar hand. Jag brukar ofta drömma mig tillbaka till förra sekelskiftet, då arbetarna i Sverige stod upp för sina rättigheter. De arbetade för minimilöner, tolv timmar per dag, hade inga anställningsskydd och arbetsmiljön var usel. Fabriksägarna drog in stora vinster på andras slit. Skulle arbetarna ta i hand med högern och skrocka lite om att "alla har rätt till sin åsikt"? Lagt band på sitt hat?
Nej, den som är förtryckt kan inte riktigt se det trivsamma i ömsesidig tolerans. "Men det var ju för hundra år sen", tänker du kanske nu. Ja, men vad har förändrats? Fabriksägarna suger fortfarande ut arbetarklassen. "Njaaa, men nu har ju arbetarna så bra villkor, höga löner, villa och bil", säger du. Tjaa, allt är relativt. Vi har fortfarande en underklass, lågavlönade, arbetslösa, socialbidragstagare, sjukskrivna och utslagna. Och borgarna vill ytterligare öka klyftorna.
Ska jag skaka hand och vara tacksam för att få sjukersättningen indragen? Ska Nisse skaka hand och vara nöjd när han blir avskedad och återanställd genom bemanningsföretag med lägre lön? Ska Nina skaka hand och va glad när hon städar upp bajs i trappuppgången hos moderaternas partisekreterare? Nja, jag vet inte. Jag älskar mina vänner men det är tungt att diskutera politik. Högerns politik står för ett samhälle som jag inte kan acceptera. Jag kommer så länge jag lever kämpa mot orättvisor. Orättvisor som mina vänner är med och röstar igenom.
Måste det va svart eller vitt då? Är borgare onda? Är jag en oförskämd fanatiker? Respekterar jag inte oliktänkande? Är min åsikt den rätta? Är socialismen lösningen? Är den rättvis? Har jag rätt och andra fel? Alla har ju rätt till en åsikt och min är att högerpolitik är människofientlig, det vill säga resultatet är människofientligt. Stödjer alla borgare försämringar för till exempel sjuka? Kanske inte. De säger att de inte gör det. Men hur ser verkligheten ut? Hur ser min verklighet ut?
PolitikPosted by Jenny Walker 2010-01-07 16:59:17Det här med grupptillhörighet. Det är en evig plåga. Hur man än vänder och vrider på sig så får man en stämpel, en titel eller en grupp tilldelad sig. Man är arbetarklass, socialist, feminist, vegan, bisexuell och trans-nånting-sissodär. Jag försöker inte dölja några sidor av mig men jag tycker heller inte om att kategorisera mig som jag gjorde nyss. Jag ogillart.
Är jag tillräckligt bi? Räknas det om jag bara haft sex med si och så många kvinnor? Är jag en transperson om jag sätter upp håret i tofsar? Är jag vegan om jag frossar i mjölkchoklad då och då? Är jag arbetarklass om min mamma senare blev akademiker? Får jag tillhöra de där grupperna? Hur mycket måste man va av nånting för att få vara med och bli accepterad? När går grupptillhörigheten över till att bli rena rama sekterismen?
Jag är skeptisk. Jag minns min första tjejgrej. Jag var 20 och mina vänner, som nästan hela bunten var homosexuella, frågade mig hur det kändes nu när jag kommit ut. Jag upplevde att jag fick vara med i gänget, på ett annat sätt än tidigare. Jag sa att det inte var nån skillnad. Jag hade inte "kommit ut". Jag har alltid gillat tjejer och har inte gjort nån stor grej av det. Jag hade ingen lust att kalla mig för nåt särskilt. Sätta en stämpel på min sexualitet.
En poäng är så klart att man tillsammans kan sluta upp kring kampen för sina eller andras rättigheter. Jag vet mycket väl vad det innebär att vara en del av en rörelse, identifiera sig med andra och känna samhörighet. Man är inte ensam vegan. Man är inte ensam homosexuell eller feminist eller moderat eller vad det nu må vara. Och man hjälps åt för att kämpa mot fördomar. Men det är så lätt att man rycks med i gruppidentitetens ack så lockande renlärighet. Man pratar ständigt om sitt gemensamma intresse, blir fixerad, renlärig. Det blir nästan som en sport.
Man är ju så mycket mer. Jag är inte vegan. Jag är ju Jenny: En person som äter veganskt. Jag är också musikälskare, Bamse-samlare, kattmorsa och poet. Och jag gillar tjejer ibland och har en lite förvirrad könsidentitet. No big deal. Jag får förfrågningar ibland från vänner om att hänga med på läger, möten, konferenser och annat som rör HBTQ-frågor. Men jag känner ingen identifikation. Jag känner mig inte som en i gänget. Jag VILL inte vara en i gänget. Min sexualitet har inget gäng. Den finns där och jag bryr mig inte.
Det är tillräckligt svårt att kämpa mot normerna i djurrättsrörelsen. Det är samtidigt fint och stort att känna samhörigheten med de andra och kämpa för samma sak. Det är rörande vackert med det politiska engagemanget. Men det är å andra sidan en kamp för att bevara sin individuella identitet, att stå emot underförstådda åsikter och förväntade beteenden. Är det för att jag inte är tillräckligt vegan, tillräckligt homo eller tillräckligt vänster som jag ibland värjer mig? Eller är det sunt att bara vara Jenny?
GenusPosted by Jenny Walker 2009-12-13 18:36:01I nöd och lust, tills döden skiljer oss åt, heter det ju. Trots att jag egentligen anser att äktenskapet är en förlegad institution, tycker jag det är jättefint att gifta sig och uppleva den där extra samhörigheten, livskamrater emellan. En romantisk gest, brukar jag säga. Juridiskt för vissa, gammal kristen moral för andra.
I går satt jag och lyssnade när några bekanta diskuterade äktenskapet. Jag har inget större intresse av att prata om mitt privatliv men det privata är ju politik, som man brukar säga. Jag hade inte tänkt lägga mig i förrän det kom på tal att man lovar varandra evig trohet när man gifter sig. Det är ju faktiskt helt fel.
Vad man lovar varann när man gifter sig, är helt upp till brudparet. Man kan lova varandra exakt vad som helst eller ingenting alls. Det finns inga särskilda bestämmelser men somliga tror att de gamla kristna löftena, som prästen läser upp i kyrkan, ingår i själva formalian. Under en borgerlig vigselakt i Stadshuset sägs inte många ord men kärleken förmodas vara lika stark ändå, eller?
”Men varför gifte du dig då?”, sa en av kvinnorna i går. Det kändes konstigt att få sin kärlek ifrågasatt, som om hennes var finare än min, bara för att hon lever enligt normen. Jag hävdade att trohet inte behöver vara någon självklarhet. Äktenskapet är en förening mellan två personer och vad man gör med detta äktenskap, är upp till var och en. De flesta utgår outtalat från att man ska leva monogamt. Man äger varandras sexualitet, tankar och handlingar.
De skulle så klart protestera och säga att "nej nej, vi äger inte varann, vi vill ju leva så här, jag älskar min hustru och vill inte vara med någon annan". Ja, så upplevs det säkert för många, under lång tid eller kanske för alltid. Men som jag skrivit tidigare, är hälften av alla svenskar otrogna. Hur många som blir förälskade i någon annan eller fantiserar om andra, finns det kanske ingen statistik på. Fakta är ändå att vi inte är ett monogamt djur, i praktiken, hur mycket vi än lovar och svär i kyrkan eller lägger band på våra känslor och trycker ner och fördömer.
Jag vill inte skriva nån på näsan eller påtvinga mina värderingar. Men jag vill väldigt gärna vara med och röra runt lite i grytan. Vad är otrohet? Vad innebär det att vara attraherad av någon annan? Vad innebär det att fantisera om någon annan? Att titta på någon annan? Äger man rätten till sin partners tankar? Äger man rätten till sin partners kropp? Och när övergår kärlek till kontroll?
När man börjar nämna ord som ägande och kontroll blir debatten genast mer relevant. Det handlar inte om att hoppa i säng till höger och vänster eller att inte vara nöjd med det man har. Det handlar om rätten till sitt eget liv, kropp och tankar. Vad jag tänker och känner angår ingen annan än mig själv. Ingen kan censurera bort en del av min sexualitet. Min rätt att tacka ja eller tacka nej. Min rätt till frihet, oavsett vad jag gör med den.
När jag pratar med folk om de här frågorna, blir jag ibland lite mörkrädd. Var går gränsen för otrohet? är en vanlig fråga. Får man ha kompisar av motsatt kön? Får man umgås på tu man hand med en manlig vän? Kan man gå på bio med en killkompis? Kan man åka på utlandsresa med en kille? För mig är det självklart men för många börjar otroheten med en blick på krogen eller en kopp kaffe med en kollega.
Vad tror folk om varann? Att vi alla är sexuella vilddjur som inte kan vistas i samma rum med det motsatta könet utan att samlag uppstår? Och OM det vore så, är det i så fall inte helt naturligt att bejaka de drifterna, eftersom de då tydligen är en del av oss? (Ja, jag utgår från heterorelationer här nu.)
Nej, jag har fått nog av kontroll. Jag har fått nog av män som vill äga mina tankar. Jag har levt med män som blivit bindgalna om jag kommenterat nåns utseende på teve. Som hållit mig fast i ett hårt grepp när vi gått ute på stan, för att markera sitt ägande. Som ältat och ältat och ältat varje möte med en manlig bekant, för att ta reda på om det hänt nåt mellan oss. För det måste det ha gjort. Och som förklarat beteendet med att "det är ju för att jag älskar dig så mycket".
Kärlek är vackert men alltför ofta präglat av ett ägandebehov, som vi inte ens är medvetna om. Jag har också varit svartsjuk. Jag vet också hur det känns att vilja äga. Det är mitt eget ansvar att ifrågasätta dessa sekulariserade, men ändå så tydligt religiösa, normer som bestämmer hur min relation ska se ut och inte se ut.
Det var extremt viktigt för mig, när jag träffade min man, att få peka på teverutan och säga: "Guud, vad han är snygg!". Bara därför att. Det är kanske låter futtigt men det symboliserar rätten till mina egna känslor.
PolitikPosted by Jenny Walker 2009-12-11 13:38:53Den 9 december publicerade socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson och arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin, en skrivelse angående de nya sjukförsäkringsreglerna. "Syftet är inte att straffa sjuka. Vi förstår människors oro. Men reformen handlar inte om att tvinga sjuka att arbeta", skriver de ödmjukt men det finns inget i deras politik som visar på förståelse eller frivillighet.
http://www.regeringen.se/sb/d/11912/a/136819
Jag har varit sjukskriven i sju år. Jag har deltagit i omfattande vårdinsatser som inte hjälpt. Jag har genom Försäkringskassan skickats på olika utredningar som alla kommit fram till samma sak: Jag lider av en sjukdom som gör det omöjligt för mig att arbeta. Jag har också erbjudits arbetsprövning vid flera olika tillfällen, som varje gång misslyckats.
Ändå påstår borgarna att sosseregeringen tvingat ut sjuka i utanförskap, utan att hjälpa dem att komma tillbaka i arbete. De menar att sossarna lämnat sjuka vind för våg, med enda insats att slänga bidrag efter dem. Ja, de antyder att det är så enkelt och fördelaktigt att vara sjukskriven att vissa – kanske till och med många – mer eller mindre simulerar eller åtminstone inte är tillräckligt sjuka för att få ersättning. Med tanke på det stöd och den vård jag fått under de här åren, stämmer deras diagnos dåligt.
De två stora sjukskrivningsgrupperna är smärtpatienter och psykiskt sjuka. Båda grupperna lider av symptom som, i andras ögon, kan verka vaga eller rent påhittade. Fördomarna haglar och det verkar som att de största skeptikerna är borgarna. Att kunna sätta sig in i andras situation, visa empati och förståelse för människor som inte lyckats armbåga sig fram i samhället, är inte deras mest framträdande egenskaper. Människor som det går bra för, har ofta en tendens att tycka att det borde vara lika enkelt för alla.
Syftet är inte att tvinga ut sjuka på arbetsmarknaden, hävdar man, trots att det är exakt det man gör. Det är ju fullständigt ologiskt att förneka detta, eftersom själva politikens essens går ut på att få sjuka tillbaka i arbete. De vill "uppmuntra" till arbete och denna lilla uppmuntran går ut på att dra in sjukersättningen. Resultatet: Sjuka går utan ersättning. Kan man förneka detta? Nej, även det är ju fullständigt ologiskt.
Men borgarna vägrar besvara kritiken. Som ett mantra svarar de alla unisont: "Vi vill inte tvinga någon att arbeta. Vi vill uppmuntra sjuka att komma ut på arbetsmarknaden." Ingen – absolut ingen – svarar på frågan: "Hur blir man frisk av att få indragen ersättning?". Nej, syftet är inte att få ut sjuka på arbetsmarknaden. Syftet är att visa upp ett papper på att man fått ner ohälsotalen, det vill säga antalet sjukskrivna. Frisk kan man omöjligtvis bli, bara för att man rent formellt inte är sjukskriven.
Det handlar helt enkelt om en ideologisk inställning. Borgarna retar sig på att deras skattepengar går rakt ner i fickan på samhällets parasiter. De drar in sjukersättningen och sänker skatterna. Enkel matematik och plötsligt har de som redan pengar har, fått en lite tjockare plånbok. Att dela med sig till de som inte klarar att försörja sig, står knappast på agendan. Allt handar om en illvilja till solidaritet. Precis som det alltid handlat om.
Borgarnas främsta argument är att samhället inte har råd med så många sjuka. Det är inte hållbart i längden. Men vad tjänar nu samhället på detta, kan man undra. Efter årskiftet blir tiotusentals människor utförsäkrade. Sjuka människor ska börja söka jobb.
1. Det finns inga jobb, särskilt inte för den som varit sjukskriven i flera år. Den sjuke får söka socialbidrag.
2. Många sjuka kommer inte orka behålla sina jobb, utan blir återigen sjukskrivna. Men nu med sjukpenning i stället, vilket ju är betydligt högre ersättning.
3. De sjuka riskerar att bli sjukare och ökar risken för förtidspension.
Alltså har borgarna inte tjänat ett nickel på denna nya politik, snarare förlorat. Dessutom vore det rimligt att analysera förändringarna från ett mer individuellt perspektiv. Vad händer med alla dessa sjuka individer? Hur kommer de att må? Hur mycket kommer smärtorna att öka och hur många självmord kommer vi få se? Hur ska psykvården kompenseras för att kunna hantera den ökade belastningen?
I regeringens skrivelse hävdar man att de nya reglernas syfte, är att se till den enskildes behov och förmåga att ta sig in på arbetsmarknaden. Falskt. I stället har man formulerat dokument där vissa diagnoser ska godkännas för ersättning och andra inte. Individuell förmåga tar man alltså inte hänsyn till.
I artikeln menar man också att det tidigare genomfördes en obligatorisk prövning av förtidspension redan efter ett år. Falskt. När man går över från sjukpenning till sjukersättning, handlar det oftast om tidsbegränsad ersättning på två år. Icke tidsbegränsad (förtidspension) erbjuds man sällan i första taget.
De menar också att man nu ska kunna arbeta, studera eller engagera sig ideellt utan att förlora sin rätt till ersättning. Delvis sant. Man kunde redan tidigare arbeta ett visst antal timmar i veckan. Och att engagera sig ideellt har man absolut kunnat göra när man har tidsbegränsad sjukersättning.
Regeringen hänvisar också till att de faktiskt kompletterat försämringarna med en generell höjning av bostadstillägget för förtidspensionärer. Delvis sant. Endast de med en hyra över 4000 kronor får höjt bostadstillägg, vilket det knappast är många som har, med tanke på att ersättningen oftast ligger under existensminimum. Dessutom hjälper det ju knappast de som blir utförsäkrade.
De skriver också att personer som aldrig någonsin fått frågan om de har möjlighet att delta i arbetslivet, nu kommer tillfrågas, få individuellt stöd och en gedigen rehabiliteringsmöjlighet. Falskt. Inför varje ny ersättningsperiod genomgår man en grundläggande utredning och möjlighet till arbetsprövning. Dock inte numera, eftersom borgarna gjort stora indragningar inom Försäkringskassan.
Så, vad kommer hända med mig? Vad kommer hända med alla andra sjukskrivna efter årskiftet? Personligen vet jag ingenting om min framtida försörjning, eftersom jag ännu efter tre månaders väntetid inte fått besked från Försäkringskassan. Nya diffusa regler, färre handläggare, försäkringsläkare som sliter sitt hår och stor oro bland landets läkare som varnar för ökad självmordrisk bland de utförsäkrade.
Ideologi går före verklighet, i regeringens sjukförsäkringspolitik. Sjuka får inte längre vara sjuka, medan skatterna sänks för dem som har arbete. Klyftorna ökar, fattigt folk blir fattigare och psykiskt sjuka ses som parasiterande siffror i statistiken. Vad är det då för gigantiskt ersättning jag kämpar för att få behålla? Jo, 6000 kronor efter skatt. Det är den lilla skitsumman, som för mig betyder överlevnad, men som för dem är en piss i havet.
PolitikPosted by Jenny Walker 2009-09-17 10:30:41Ett år kvar till val. Borgarnas sista år för den här gången. Socialdemokratins ofullkomlighet brukar bidra till människors önskan om förändring. Borgarna visar dock snart sitt rätta ansikte och mer än en mandatperiod brukar det inte bli. Men under tiden arbetar de flitigt med att montera ner välfärden.
Borgarna hävdar att vi inte har råd med välfärd. Sossarnas folkhem är naivt och kostar pengar. Så borgarna sänker skatten, i synnerhet för dem med höga löner. Det handlar alltså inte om att spara pengar, utan om att omfördela. Från sjuka och arbetslösa, till de som redan har.
Det är samma svarta gäng, som Afzelius sjöng. Högern, som en gång i tiden kämpade mot allmän rösträtt och var bekymrade över den obildade pöbelns ökade inflytande. Samma svarta gäng. Senaste draget är att höja bostadstillägget för sjukskrivna som har en hyra över 4500:-. Och de kallar det för förbättringar för sjuka, samtidigt som de är på väg att avskaffa hela skyddsnätet.
Borgarna menar att vi inte har råd med sjuka. Men vi har uppenbarligen råd med sänkta skatter. Hur fan går det ihop? Klasskillnaderna ökar i borgarnas Sverige. Rika blir rikare. Sjuka och arbetslösa får söka socialbidrag. Det ska löna sig att arbeta, menar regeringen, och indragen inkomst ska vara en morot. Att vara sjuk och utan pengar i en tid med stor arbetslöshet – hur ska man kunna skapa sig en tillvaro under de förutsättningarna?
Var och en får klara sig själv. En kille jag diskuterade med nyligen menade att det inte är en mänsklig rättighet att ha busskort. Han hävdade helt seriöst att det kan göra männskan gott att promenera en mil för att söka jobb. Han kanske är extrem men samtidigt är det resultatet av högerns politik. De som har turen att få ett jobb, kan leva gott. De som är utan, får klara sig bäst det går. Det är armbågsliberalism i sin ädlaste form.
Jag har bestämt mig för att delta i valrörelsen. Socialismen blir aldrig inaktuell. Kampen för ett solidariskt samhälle måste fortsätta. Att hjälpas åt och dela med sig måste vara grunden för ett gott samhälle. Det är en vacker ideologi. Det är min morot.
